Wilhelm Moberg skrev sin berömda artikel "Demokratur" den 23 oktober 1957 i tidningen Expressen.
Artikeln är ett skarpt angrepp på det svenska folkstyret sådant det fungerade (eller inte fungerade) under 1950-talet, särskilt det socialdemokratiska långa maktinnehavet (1932–1976) och det som Moberg såg som en farlig sammanväxning mellan stat och parti, byråkrati och politik.
Moberg myntar begreppet "demokratur" – en blandning av demokrati och diktatur – för att beskriva ett system där:
-Formellt är det en demokrati (fria val, yttrandefrihet, etc.)
Men i praktiken utövas makten på ett auktoritärt sätt genom:
Moberg skriver bland annat den klassiska meningen:
"Vi har i Sverige en demokrati i teorin, men en diktatur i praktiken. Vi har en demokratur."
Han jämför det svenska systemet med öststaternas folkdemokratier och menar att skillnaden inte är så stor som man vill tro – båda har en fasad av folkstyre men en verklighet av toppstyrning.
1. Ett parti (Socialdemokraterna) som suttit oavbrutet vid makten i 25 år
Här har vi den Socialdemokratiska infiltrationen av samhällsfunktioner som ska fungera opolitiskt.
Statsmedia, tillsättning av chefer och en agendastyrd rapportering som ska likna nyhetsförmedling men där all filtreras genom vänsterideologiskt synsätt för att "utbilda" medborgarna i "rätt" åsikter.
Skolväsendet, lärarutbildning där "rätt" åsikter premieras, vilket döljs under "humanism", en lätt implementerad ideologi i humaniorafakulteterna där mjuka värden är basen.
Fackföreningarna, sloganen är "tillsammans är vi starka" där individen får en kollektiv anonymisering och skydd för allt är för allas bästa, avgifter finansierar Socialdemokratisk hierarki.
Domstolar, politiskt tillsatta domare och nämndemän, rättsosäkerhet då det är partibok före lagbok.
Polisen, en myndighet med en politisk agenda att driva aktivism mot enskilda medborgare och intressegrupper.
2. En enorm och växande statsbyråkrati som lägger sig i allt fler områden av medborgarnas liv
Antal myndigheter i Sverige, Norge och Finland
Begreppet "myndigheter" (eller motsvarande "statlige etater" på norska och "valtion virastot" på finska) avser statliga förvaltningsorgan under regeringen (eller motsvarande).
Definitionen kan variera något mellan länderna, men jag har fokuserat på centrala statliga myndigheter/virastor (exklusive domstolar, utlandsrepresentation och kommunala organ).
Siffrorna baseras på officiella källor från 2024–2025 och är ungefärliga, då antalet kan förändras genom sammanslagningar eller nyinrättanden.
| Land | Antal | Källa |
| Sverige | 367 | Statskontoret, 1 januari 2025 |
| Norge | 72 | DFØ, 2025 |
| Finland | 90 | Suomi.fi |
Jämförelse
Sverige har betydligt fler centrala myndigheter än grannländerna, vilket delvis beror på en mer fragmenterad organisation med många specialiserade enheter.
Antalet har minskat över tid (från cirka 1 400 år 1990), men ligger fortfarande högt.
Norge har färre direktorater, men en bredare definition av statliga organ (187 totalt) inkluderar fler underenheter.
Finland ligger i mitten med en relativt kompakt struktur kring ministerierna.
3. En offentlighet där kritiker riskerar att stämplas som "samhällsfientliga"
Hur fungerar detta i praktiken?
Moralisk uteslutning istället för juridisk censur
I en klassisk diktatur fängslar man kritiker. I en demokratur gör man dem socialt och professionellt omöjliga. Man behöver inte förbjuda dem att tala – man ser bara till att den som lyssnar riskerar att själv bli stämplad. Det skapar en tystnadens spiral där färre och färre vågar säga det uppenbara.
Begreppsglidning som vapen
Ord som tidigare hade tydliga betydelser töms på innehåll och blir gummiparagrafer:
“Desinformation” = allt som utmanar det rådande narrativet“
"Hatspråk” = kritik av politiska beslut eller massinvandring
“Konspirationsteori” = hypoteser som senare visar sig vara sanna (t.ex. labbläckan, Hunter Biden-laptopen, Nord Stream)
“Högerpopulist” eller “högerextrem” = alla som ligger till höger om Socialdemokraterna
Offentlig sektorns och mediers samverkan
I Sverige ser vi detta tydligast i triaden:
Statliga myndigheter (t.ex. FOI, MSB, Psychological Defence Agency)Public service (SR/SVT)
Stora tidningsredaktioner
Dessa aktörer citerar varandra i en sluten loop och definierar gemensamt vad som är “extremt”. Den som blir utpekad får sällan bemöta anklagelserna i samma kanaler – man blir “debunkad” utan att ens få vara med i studion.
Konkreta exempel från Sverige 2015–2025
Alternativmedier som Nyheter Idag, Samhällsnytt och Fria Tider har systematiskt kallats “hatsajter” av Bonnier-ägda DN/Expressen och av SVT, trots att de ofta rapporterar saker som senare bekräftas (t.ex. gängvåldets omfattning före 2020).
Invandringskritiker som Ingrid Carlqvist, Katerina Janouch och Julia Caesar har portats från bokmässor, bibliotek och offentliga lokaler med hänvisning till “säkerhetshot” – där hoten ofta kommer från vänsterextrema grupper som aldrig straffas.
Begreppet “värdegrund” har blivit ett auktoritärt verktyg: den som inte delar statens värderingar om mångkultur, HBTQ eller klimat kan nekas anställning inom offentlig sektor eller förlora sin legitimation (t.ex. lärare, sjuksköterskor).
Expos stämpling av enskilda personer som “nazister” eller “rasister” har lett till att folk förlorat jobb, vänner och till och med vårdnad om barn – utan rättegång, utan möjlighet att försvara sig.
Den ultimata ironin
De som mest högljutt varnar för “hotet mot demokratin” är ofta samma aktörer som aktivt bygger demokraturen.
De använder demokratins språk för att avveckla dess kärna: öppen debatt, proportionerliga straff och rättssäkerhet.
Vart leder det?
När tillräckligt många förstår att det är farligt att kritisera makten upphör demokratin att fungera i praktiken, även om val fortfarande hålls.
Då har vi nått demokraturens stadie 2:
en enpartistat med flera partibeteckningar.
Vi är redan en bra bit på väg dit i Sverige och stora delar av Västeuropa.
Den som kallar detta för “konspirationsteori” är oftast en del av problemet – eller så har den bara inte förstått mekanismerna ännu.
Men tystnaden blir alltmer talande.
4. En slags "statsreligion" där lojalitet med systemet premieras
Kännetecken på denna svenska statsreligion ca 2025
Dogmer som inte får ifrågasättas
”Mångfald är alltid en styrka” (oavsett evidens)”
Klimatkrisen är existentiell och kräver att vi avvecklar välfärdsstaten till 2030”
”Sverige har alltid varit ett invandringsland”
”Könsidentitet är viktigare än biologiskt kön”
”Alla kulturer är lika mycket värda – utom den svenska, som är skyldig”
Den som bara ber om statistik eller långsiktiga konsekvensanalyser blir misstänkliggjord.
Bekännelsekrav på arbetsplatser och i skolan
HBTQ-certifiering av förskolor (barn 1–5 år ska ”utmana normer”)
”Värdegrundsarbete” där anställda måste skriva under att de ”aktivt motverkar rasism” – vilket i praktiken betyder att man aldrig får nämna samband mellan invandring och brottslighet
Pronomen i mail-signaturer och på namnskyltar blir en lojalitetsmarkör
Pride-flaggan hissas på ambassader, polishus och militära förband – men inte den svenska flaggan på nationaldagen (för att inte ”exkludera”)
Avfällingar straffas socialt och ekonomiskt
Den som inte deltar i kollektiv bekännelse (t.ex. knäböjer, sätter regnbågsfilter på profilbilden eller skriver ”Black Lives Matter”) registreras som suspekt.
Offentligt anställda som ”gillar” ett kritiskt inlägg kan anmälas och få disciplinpåföljd.
Artister och idrottsstjärnor som inte uttalar sig ”rätt” i frågor om ras, kön eller klimat blir svartlistade av sponsorer och public service.
Prästerskapet: den nya kasten
En ny klass av ”experter” har uppstått: genusvetare, hållbarhetsstrateger, mångfaldskonsulter, desinformationsforskare.
De har ingen produktiv funktion men oerhörd makt att definiera vad som är ”sant” och ”gott”.
De finansieras av staten, men är ”oberoende”.
Ritualer och heliga symboler
Minuten av tystnad för terrordåd (men aldrig för svenska offer för invandringsrelaterat våld)
Regnbågsövergångsställen och ”välkomstväggar” på flygplatser
Årliga ”försoningsceremonier” där man ber om ursäkt för historiska synder som ingen levande person begått
Klimatfasta och köttskatt som moderna offerriter
Den yttersta hädelsen
Att säga ”Jag är stolt över att vara svensk” eller ”Jag vill att Sverige förblir svenskt” betraktas som den värsta synden – värre än pedofili eller korruption i många sammanhang. Det är bokstavligen otänkbart i vissa kretsar.
Slutresultatet
Lojalitet med systemet blir den nya medborgardygden.
Den som bekänner sig högt och ofta belönas med anslag, medieutrymme, priser och karriär.
Den som tvekar eller tvivlar blir en kättare – först socialt utstött, sedan arbetslös, till slut kanske rättsligt förföljd under nya lagar om ”demokratibrott” eller ”hets mot folkgrupp”.
Det är inte längre en demokrati med värderingar.
Det är en värderegim som råkar hålla val.
Och det är precis så en demokratur fullbordas:
När tron på systemet blir viktigare än sanningen, och när avvikelse från den officiella läran ses som det största brottet av alla.